Ekerö IK Huvudsida

Sexton år i Ekerö IK

Jaha, var börjar man egentligen med sexton år i ryggsäcken?

Jag har påbörjat att skriva många gånger och också refuserat allt lika många gånger. Detta är den slutgiltiga texten, en episod per lag.

Ni får klippa och klistra som ni vill!

Mitt engagemang i Ekerö IK startade vid ett föräldramöte i november 1985 i Träkvistaskolans matsal. När vi gick därifrån var jag tränare och lagledare för EIK F79. På näthinnan dröjer det sig kvar två seriesegrar, två kvartsfinaler i Sanktan, vinster i Ekeröcupen, Solnacupen, Vällingbycupen och Folksam Cup, final och två semifinaler i ST-cupen, spel i Sanktan i 19 månader utan förlust, två sista åren i division ett rankade som ett av Stockholms fyra bästa 79-lag. Vi hade en återträff med laget 1997 då vi åkte till Göteborg och spelade "Sting Cup" och en 2003 på Ekerövallen med litet fotboll och en middag på Väringgården efteråt. Vår målvakt Lena hade fått "ledigt" då hon hoppade höjd i finnkampen. En spelare är fortfarande aktiv i Norrettan.

F75 laget kom att kallas "frågetecknet som blev ett utropstecken" och skördade sina främsta framgångar i olika turneringar. Det som dröjer sig kvar är när vi vann Åhlens Cup i Västerås för andra året i rad. Vi var ett av 142 lag som sammanlagt skulle spela 243 matcher på en enda dag. Varje match var 2x10 minuter och inleddes med varsin straff som bara räknades om spelresultatet blev oavgjort. Första match mot Västerås IK där vi bränner vår straff och VIK sätter sin som också blev slutresultat. Nästa match mot Ludvika som vi vinner med 2-0. Rast och vila. Match nr tre är mot Surahammar där Kajsa sätter sin straff och Sura slår ribba ut. I match nummer fyra möter vi Ulriksdal där bägge lag sätter sina straffar och det blir 0-0 i spel. Straffar måste avgöra och vår straffspecialist Kajsa stegar fram och fintar deras keeper upp på läktaren innan hon lägger in straffen. Samtidigt har övriga resultat gått vår väg vilket innebär att vi är i final igen, denna gång mot IFK Västerås. Kajsa sätter återigen sin straff och IFK's spelare tar sats mot bollen. Rackarns, den sitter tänker jag när bollen slås men Sanna gör sin målvaktskarriärs första pantersprång och tippar bollen utanför. Vi spelar grisfotboll i 20 minuter och står som segrare igen. F75-laget  blev några år senare en av grundstenarna i det nystartade damlaget. Kommande höst blir det en återträff med F75 laget. 

1989 lades det "gamla" damlaget ner och året efter skulle det vara färdigspelat för F74 som sista säsongen fick låna spelare till nästan var match. Efter en kort diskussion med Karla och med F74's tränare beslöt vi att försöka starta ett "nytt" damlag till säsongen 1991. Det var division fyra och "nybörjare" i seniorfotboll. Den match som tände spelarna extra var derbyt mot Munsö IF där det gick rätt hett till mellanåt.

Vintern 1991-92 var min dotter och en kompis till henne uppe i Skå och provade på damhockey. Väl hemkomna så höjdes deras röster mot mig att fixa till ett lag inom EIK. OK, sade jag, men ni måste värva spelare själva och jag trodde väl inte att de skulle få fatt i tjejer som ville prova men det kom sexton tjejer till den första träningen. Ett stort tack i sammanhanget till Leif Markusson, dåvarande ordförande i hockeysektionen, som redan från början trodde på projektet och blev också vår första tränare. Efter första året skrev Leif i EIK-Nytt "Tjejhockeyn, en ny dimension i sektionen". Den 3 januari 1992 spelades den historiska första matchen mot Waxholm, i Vaxholm, i samband med deras invigning av den nya ishallen. Matchen slutade med EIK seger 1-2.

Säsongen 1993-94 deltog vi också med ett seniorlag i division två, säsongen 94-95 kämpade vi oss till final i Sanktan på Globen och till säsongen 96-97 var vi kvalificerade för spel i damernas division ett. Vår verksamhet gav också ringar på vattnet hos förbundet och belönades med att EIK fick arrangera en damlandskamp mot Finland den 4 februari 1997.

Inför säsongen 1997 stog P81 i fotboll utan tränare så tillsammans med Raine som också hade en son i truppen bildade vi en ny ledargrupp. Det blev två säsonger, några gick sedan in i A/B-lagstruppen. Många av denna 81-trupp är fortfarande aktiva i Stockholmsfotbollen.

Inför hockeysäsongen 97-98 blev jag tillfrågad om jag, som var målvaktstränare i föreningen, kunde tänka mig att hoppa in som andremålvakt i EIK's farmarlag Ekerö Vikings. Efter två tiondelar jag hörde mig säga "självklart". Det blev grädden på moset efter sexton år i föreningen. Tre säsonger och vi var klara för division tre men då skulle trupperna i EIK och Vikings slås samman och med tre målvakter tyckte jag då att "two is a couple, three is a crowd" så jag lade målvaktsgrejorna på hyllan, ville inte stå i vägen för de yngre.

Tänker då och då fortfarande tillbaka på matcherna, träningarna, bastun efter fredagskvällsträningarna, snacket i omklädningsrummet, avslutningsresorna till Finland och Otto's många genomgångar av brödgängen i vår serie.

Sexton år i Ekerö IK, man kan bli nostalgisk för mindre.

/Classe Åkerlund

Idrott på lika villkor
Handla smart via Sponsorhuset
Svensk Fastighetsförmedling
Svenska Spel Gräsrot
Sponsorhuset
Mälarö Tidning
Stiftelsen Dunross